Vård nekades efter att infektionen uppgetts
Patienten hade angett sin hiv-status i ett medicinskt frågeformulär. Överinstansen godtog slutsatsen att avslaget berodde på infektionen och inte på den begärda tandbehandlingen. Den bekräftade också tillämpningen av den federala lagen om likabehandling av personer med funktionsnedsättning och beaktade sociala hinder förknippade med hiv. [1]
Överklagandet ändrade det ekonomiska utfallet
Domstolen avvisade tandläkarens invändning mot konstaterandet av diskriminering men ansåg att 500 euro var lämplig ersättning. Den ändrade även fördelningen av rättegångskostnaderna. Tidigare offentliga uttalanden som välkomnade ersättningen i första instans beskriver därför ett mellanled, inte det slutliga beloppet. [1][2]
Organisationerna beskrev bredare erfarenheter
Aids Hilfe Wiens jurist Barbara Murero-Holzbauer beskrev liknande uppgifter om nekad behandling och besökstider begränsade till slutet av dagen. I organisationens tidning betonade hon information som ett sätt att bemöta fördomar. Klagsverbands jurist Theresa Hammer hade sagt: ”Personer med hiv får inte nekas tandvård på grund av sin infektion.” Organisationerna använde målet för att förklara hur diskriminering kan bestridas. [2][3]