Funktionsrättsorganisationer vid bordet

Deklarationen ger representativa organisationer en roll i utformning, genomförande och uppföljning av utvecklingssamarbete och humanitära insatser. Den kräver effektivt deltagande, en säker miljö för civilsamhället samt starkare resurser och partnerskap. I avslutningsuttalandet betonade IDA:s ordförande Nawaf Kabbara vikten av att funktionsrättsorganisationer finns med där finansieringsbeslut fattas. Det gäller inflytande över prioriteringar och resurser, inte bara närvaro vid ett internationellt evenemang. [2][1]

Femton procent av programmen, inte av budgeten

Den tekniska noten daterad december 2025 klargör målet. Den räknar program med hjälp av begreppet aktivitet i internationell biståndsrapportering; den kräver inte att 15 procent av utgifterna avsätts för funktionshinder. Målet bedöms ur mottagarlandets perspektiv, över givare tillsammans, inte som en separat gräns för varje givares portfölj. Program kan räknas när funktionshindersinkludering är ett betydande mål eller huvudmål. Skillnaderna är viktiga när ett offentligt åtagande jämförs med senare redovisade siffror. [3]

Ett bredare löfte än siffermålet

Deklarationen ber också dem som stöder den att arbeta för inkludering och tillgänglighet i alla internationella utvecklingsprogram. Den tekniska noten behandlar den bredare ambitionen separat och anger att deklarationen saknar en särskild mekanism för att följa upp den. Humanitär inkludering hanteras genom egna åtaganden; beräkningen av 15 procent omfattar inte humanitära insatser. Deklarationen kombinerar alltså olika ansvar och uppföljningsformer. Att behandla varje funktionshinderrelaterat program eller humanitär aktivitet som utbytbart skulle dölja vad överenskommelsen faktiskt begär. [2][3]

Att följa åtagandet in i nationella beslut

Den tekniska noten anger att en gemensam stödfunktion började arbeta i september 2025 med sakkunskap från GIZ, UNICEF och UN Global Disability Fund. IDA leder deltagande och kapacitetsutveckling med representativa organisationer. Syftet är att stödja genomförandet och nationell kapacitet. Deklarationen uppmuntrar dessutom bättre data och rapportering om inkludering. Det är arrangemang för att nå målet, inte bevis för att det redan har uppnåtts. För självföreträdare är den praktiska prövningen om deltagandet fortsätter när program väljs, bedöms och revideras mellan toppmötena. [3][2]