Ett jobberbjudande räcker inte utan tillgängliga transporter
Suk Raj Sherpa berättade att han inte kunde tacka ja till ett arbete eftersom lämpligt boende och transport saknades. Han efterlyste utbildning om funktionsnedsättningar för förare i kollektivtrafiken. ”En bättre framtid är möjlig om vi arbetar tillsammans”, sade han. Den lokala tjänstepersonen Pema Zangmo sade att utbildningen hade stärkt hennes självförtroende att verka för tillgänglighetsbudgetar. [1]
En tidigare granskning hittar brister utanför huvudstaden
En parlamentskommittés granskning från juni 2024 visade att de flesta distrikt utanför Thimphu saknade kollektivtrafik till överkomliga priser. Den konstaterade också att tillgänglighetsinitiativ ofta var beroende av enskilda ledare, utan central planering och budgetanslag. I Dagana hade vissa tjänstepersoner flyttat kontoren till bottenvåningen för att underlätta besök. [2]
En senare redogörelse beskriver sjukhusförbättringar
I maj 2026 rapporterade UNDP:s representant Mohammad Younus att distriktssjukhuset hade byggt om lokaler med ramper, ledstänger, tillgängliga toaletter, skyltning och taktila inslag. Han kopplade arbetet till samarbetet mellan funktionsrättsorganisationen, regeringen, lokala myndigheter, sjukhuset och UNDP.