En kampanj med stöd av funktionsrättsorganisationer
I juni 2024 välkomnade African Disability Forum deponeringen av de 15 ratifikationer som behövdes för ikraftträdandet. Den panafrikanska organisationen uppgav att den arbetat med partner och andra berörda för att främja ratificering. Den presenterade protokollet som ett komplement till FN-konventionen, med uppmärksamhet på afrikanska erfarenheter, inklusive personer med albinism. Det var ADF:s beskrivning av gemensamt rättighetsarbete; organisationen påstod inte att den ensam hade säkrat fördragets rättsverkan.
Livet i samhället har en organisatorisk sida
Protokollets artikel 14 erkänner rätten att leva i samhället med samma valmöjligheter som andra. Den behandlar var och med vem människor bor, tillgång till lokalt stöd och vanliga offentliga tjänster. En bestämmelse gäller särskilt centra för samhällsliv som grundats eller organiserats av personer med funktionsnedsättning: konventionsstaterna ska stödja dem i att ge utbildning, stöd från personer med liknande erfarenheter, personlig assistans och andra tjänster. Det ger personernas egna organisationer en plats i ramen vid sidan av individuella rättigheter och regeringsansvar. [3]
Nairobi kopplar rättigheter till budgetar och stöd
Representanter vid African Disability Forums konferens i Nairobi den 2–4 september 2024 antog en deklaration om bredare ratificering och nationellt genomförande. Kraven kopplade offentliga budgetar till praktiskt stöd, inklusive kvalificerade teckenspråkstolkar, tillgängliga format, personlig assistans och hjälpmedel. De krävde också att personer med funktionsnedsättning genom sina representativa organisationer deltar i utformning, genomförande och uppföljning av politik. Deklarationen uppmärksammade särskilt grupper som möter överlappande diskriminering, bland annat kvinnor, personer med stora stödbehov, flyktingar och personer med albinism. [4]
Ikraftträdandet börjar arbetet med ansvarsutkrävande
Afrikanska kommissionens resolution från november 2024 erkände rättighetsarbetet från personer med funktionsnedsättning, deras organisationer och andra civilsamhällesaktörer. Den uppmanade stater till konkreta genomförandesteg i samråd med berörda och till mekanismer för ansvarsutkrävande med civilsamhället och myndigheternas kontaktpunkter. Det förklarar varför ratificering och tjänster måste beskrivas separat. Protokollets ikraftträdande var en rättslig utveckling; Nairobikraven och resolutionen var uppmaningar till vidare handling. Ingetdera visar att personlig assistans eller likvärdig tillgång till samhällslivet redan fanns över hela kontinenten. [1][4]